Jag vaknade till av en ilande känsla, som en sinnessjuk mensvärk. Vänder mig om och kollar på klockan, den är 03.56.

Kliver upp, går på toaletten och bestämmer mig för att ringa in till förlossningen för att prata med dom.

I luren svarar en stressad men trevlig sköterska att, -"Såvida inte smärtan är outhärdlig, så skulle jag ta två Alvedon och lägga mig i sängen igen.

Som det var sagt så lade jag mig till rätta igen och somnade om till framåt 9.

Millie och jag drog oss i sängen i en 30 minuter innan vi klev upp, åt frukost och tog oss en promenad på en timme.

 

Vid 14.00 dagen efter så skulle vi få hem en mäklare till oss för att värdera om huset, så när vi kom hem så satte jag direkt igång med att storstäda huset.

Kände mig allmänt trött och slut i kroppen, men med små vilopauser lite då och då så gick det ganska bra och jag kan inte påstå att jag direkt hade ont.

Strax för 15 kommer N. hem från jobbet, då säger jag att jag har lite ont och att jag tror något är på väg att hända.

Han erbjuder sig att ta över dammsugningen men så tjurig som jag är (en Petterssons/Johnssons gen ), så säger jag att jag vill dammsuga klart själv.

Men att han istället kan få skura alla golven.

 

När jag är klar med mitt och han med sitt så sätter vi oss i soffan för att vila lite. Niklas pratar om en firmabil, någon anställd och något mer men jag kommer inte riktigt ihåg vad det var.

Hinner ligga ner ungefär 20 minuter, sedan hör jag ett högt *PLOPP* i kroppen.

Instinktivt så kommer frasen -"Hörde du??". Niklas hade ju såklart inte hört något alls, så jag kliver lugnt upp för att gå på toaletten.

En stark känsla av kissnödighet sköljer över mig.

När jag sätter mig på toaletten så kommer det massor av fostervatten blandat med lite blod. Inte mycket utan, ja litegrann.

Jag ringer direkt in på förlossningen igen, hon säger att jag inte har tillräckligt täta värkar.

Jag borde vänta lite till!

Trots avsaknad av smärta i kroppen så var det något som skrek i hela mig att vi bara borde åka in nu!

Jag överdriver blodmängden för kvinnan i telefonen, hon säger då at vi bör nog komma in för en koll ändå fastän jag inte verkar ha så ont.

Tack!! Mitt i allt så skäms jag, något så fruktansvärt! Jag ljög ju, jag hade inte alls blött så mycket. Vi kommer ju får åka hem det förstår ju vem som helst, men i kroppen så skrek känslan ÅKÅKÅK!

Vi packar in våra väskor och kameran i bilen och åker mot Statoil för att köpa en korv.

Jag hade inte ätit någon lunch och Niklas kände att han behövde något mer i magen utifall det skulle bli långdraget där nere.

In springer han för att köpa två korvar till oss var och en festis som åts i lugn och ro på parkeringen. Ja menar, det var ju ingen brådska. Jag hade ju inte ont i överhuvudtaget.

Vi ringer till våra föräldrar och säger att vi är på väg in men att vi nog kommer hem snart igen.

Förbereder mina föräldrar på att dom kanske måste hämta Millie om vi blir kvar.

 

Mellan oss och Sundsvalls sjukhus är det 5 mil, så vi började vår resa neråt. I bilen fortsatt vi prata om att vi säkert får åka hem, jag kände lite men inte mycket, jag var ju så lugn.

Vi han komma ca 1 mil söder om Härnösand när jag kände första riktiga sammandragningen, därifrån fortsatt det. Tätare och tätare, lite kraftigare för varje gång men fortfarande inte speciellt ont.

Härifrån som låg värkarna på ca 2 minuters mellanrum och längden på mellan 30-60 sekunder.

Pang! Sa det bara, sen var dom där.

Visst kändes dom men inte så värst farligt.

❤️ ❤️ ❤️

 

Del två kommer imorgon!