Vi har sån tur att när vi kommer fram till sjukhuset så finns det en parkeringsplats alldeles utanför stora entrén.

Niklas går ut och lägger i pengar i parkeringsautomaten medan jag sitter kvar och väntar.

 

Vi börjar gå mot entrén, precis när vi kommit innanför dörren så känner jag att jag kan inte gå fler steg.

Vattnet bara forsar ur mig, jag skäms. golvet blev blött, tänk om det såg ut som att jag kissat på mig, usch!

Stackars någon som ska behöva städa efter mig.

Niklas hämtar en rullstol så jag får åka upp på förlossningen istället.

 

När vi kommer in så möts vi av en jättesnäll sköterska, hon följer med oss in på ett undersökningsrum.

Jag blir ombedd att ta av mig nertill för att kunna bli undersökt.

Klockan är strax före 17.

Jag lägger mig ner och hon kopplar in ctg:n för att kunna mäta kurvan för värkarna.

Där och då, precis då kom min första värk. Något i min hjärna kopplade ihop det med det stor gummibandet hon precis trätt runt min mage för ctg-apparaten.

Vänligt men bestämt ( på ett väldigt Anna-sätt) ber jag henne att snälla ta bort bandet NU för att det inte var något vidare skönt det där inte!

Icket, den skulle sitta i alla fall 2 minuter för att få in en kurva.

Då var det dags för att titta efter hur öppen jag var, sagt och gjort. -"Du är...å..å....ÅTTA centimeter öppen!"

 

Men...VA?!

 

Alltså, vi lämnade ju väskorna i bilen. Vi skulle ju få åka hem. Vi skulle ju bara vända om hem igen.

 

-"Du har minsann jobbat på bra hemma!" Ehh, jaha.. tacktack.. jag har skurat hela huset med en tops (typ)!

 

Sköterskan kopplar av gummibandet och jag ska kliva upp ur sängen, det kändes som att hela bebisen åkte ur där och då. Hela paketet bara åkte ner, vad det kändes som en hel decimeter.

Det går inte, jag kan inte gå!

Dom får ta fram rullstolen igen.

Medan Niklas skjutsar mig ut genom dörren så kommer sköterskan och springer om oss på yttern.

Hallå, varför springer hon frågar jag Niklas.

Han blir ju såklart ännu mer stressad och börjar springa efter henne med rullstolen och jag i den.

 

Väl inne i den rätta förlossningssalen så får jag hjälp att klä av mig upptill och istället ta på en sån här het klänning med knappar bak som dom står tillhanda med.

Jag får lägga mig ner och dom ger mig ganska omgående lustgas-masken, jag får information över hur den skall användas och dom återgår sedan till sitt pulande medan jag och Niklas är som två fån vid sängen.

Alltså, kommer bebisen nu?!

 

Minuterna flyter förbi, jag har inte riktigt koll på klockan.

Värkarna kommer och går, en del känns mer än andra men jag gör som dom säger andas djupt in genom näsan och ut genom munnen. Jag känner att lustgasen hjälper, jag liksom trubbas ut på något sätt.

 

Jag hör hur Niklas pratar med barnmorskan om huruvida smärtlindring kan behövas varpå dom svarar att det är alldeles för sen att ge smärtlindring nu. Det kommer inte hinna verka innan det är dags.

Hon kommer fram och klappar mig på armen och frågar hur det går, vad jag tycker om lustgasen.

Jag klappar henne pedagogiskt på armen och svara -" Den här är riktigt effektiv ska du veta!".

Får instruktioner om hur jag skall ligga i sängen när det kommer en värk, att jag ska hålla i handtagen på sidan om höfterna. Såhär i efterhand kommer jag inte ihåg om hon sa att jag skulle trycka eller dra i handtagen men jag kommer ihåg att jag där och då tänkte "hur många händer tror dom att jag har egentligen?!!"

Hålla i en mask, andas in genom näsan och ut med munnen, helst hålla i ordentligt i båda handtagen dra/trycka (vilken av dom det nu var) vid värken får att kunna pusha på, efter varje värk NER med axlarna, andas djupt, slappna av, upp med fötterna alldeles under rumpan för att få stöd, hålla ihop knäna (men inte för mycket!), ojojoj!

När jag var så mycket öppen så sa dom att jag skulle lyssna på kroppen, kände kroppen att den skulle krysta, ja då skulle jag krysta.

Men kunde jag hålla emot så var jag inte riktigt där än.

 

Några minuter till flyter förbi och den ena sköterskan lämnar rummet medan barnmorskan står ett par meter nedanför sängen till höger och fyller i något på en dator.

Precis då kommer en riktigt kraftig värk och jag nästan tappar andan. Med masken i högsta hugg för ansiktet, viftar jag och pekar neråt och säger -"Hallå?!".

Hon tittar mig i ögonen, tittar ner mot fiffi och får ett smått panikslaget uttryck i ansiktet.

-"Ojoj, nu måste vi ringa på kollegan!"

 

In kommer en den första kvinnan igen, tar på sig något förkläde av plast, handskar åker på och sedan så ställer dom sig vid mig.

Pratar om hur det känns och hur jag ska göra för att det ska bli som allra bäst.

 

Jag har alltid känt min kropp väldigt väl, haft kroppskontroll till max, bra på att fokusera och gå in i mig själv. Så mellan varje värk, kände jag faktiskt att jag kunde slappna av självklart så hjälpte ju även lustgasen till då jag blev lite på lurven.

Vid den här tidpunkten så knackar Niklas mig på armen och påpekar att jag inte får somna, det är ju nu det börjar bli spännande!

 

Här någonstans tar dom bort lustgasen och jag ska istället fokusera på att krysta ordentligt.

 

Barnmorskan sätter sig tillrätta mellan mina knän, pratar lugnt och pedagogiskt om hur jag skulle göra inför varje ny värk.

När den sista värken (det visste jag inte att det var då) var på väg så sa hon att jag skulle krysta halva värken och den andra halvan flåsa.

 

Det som var allra värst var ju helt klart när huvudet var på väg ut, det kändes, stramades. Men jag kan inte påstå att det var en outhärdlig smärta.

Lättnaden när huvudet var ute var fantastisk, värken som sedan tog ut själva axlarna och resten av kroppen kändes som en varm våg sköljde över mig.

Den gjorde inte ens ont!

När hon sedan lurar in fisen i  en varm filt och täcke och lägger upp henne mot mitt bröst så kan jag tom känna navelsträngen när dom drar den.

Niklas blir tillfrågad om han vill klippa den men tackar nej.

Medans vi fick ligga och titta på henne, se på den lilla näsan, ögonen, fingrarna så passade dom på att sy 3 stygn. inte för att det egentligen behövdes utan mest "bara för att" som hon uttryckte det. 

 

18.17 kom vår lilla prinsessa till Jorden och hon var något av det vackraste jag sett. Där och då var det starten på något nytt, fortsättning på vårt liv men med gräddkant!

 

Kring 19-19.30 så fick vi ta på lillan hennes första kläder och hon fick lägga sig och sova i pappas famn. mysigt!

Lilla fis, alla kläder var så stora! ❤️

Fikat kom efter en stund och det var nog bland det godaste jag någonsin ätit. Smörgåsar men ja, helt fantastiskt gott var det!

Jag fick duscha, göra mig iordning.

 

Vid 21.30 kom dom in och frågade var vi ville ta vägen.

Ta vägen? Ca tre timmar efter förlossningen så borde vi som förstagångsföräldrar ha allt uträknat. Då vi ändå var tvungen att stanna till sex timmar efter förlossningen för att mäta fisen syresättning i händer och fötter så valde vi att stanna kvar på patienthotellet över natten.

Natten var omtumlande och ovan, en liten som inte ville sova med ett hjärtskärande skrik. känslorna var många och starka.

 

Att man kan älska något så starkt som nyss anlänt med ilfart till dagens ljus, helt otroligt!

 

Jag tycker förlossningen gick otroligt bra, om än fort. Fantastisk personal, jag kände aldrig annat än fullt stöd, tilltro och respekt. Helt underbar var dom!

 

 ❤️ ❤️ ❤️