För 6 månader sedan gjorde jag mitt cellprov, det tog 1 månad innan jag fick svar.

I svarsbrevet stod det, -"du har en liten cellförändring, du kommer bli kallad för ett nytt besök".

Väntetiden på det nya besöket var 2 månader.

Jag beger mig i bilen ner till Sundsvalls sjukhus, kommer in, möter en helt fantastisk överläkare som går igenom hela proceduren med mig. Svarar lugnt på alla frågor och berättar för mig att jag har en liten cellförändringar och det krävs några fler prover.

Efter detta får jag inget brev, utan ett samtal..

På en fredag ringer överläkaren själv upp mig.

Jag är på jobbet och kan inte svara för tillfället, så hon talar in ett meddelande på telefonsvararen.

Hon säger att hon provat ringa mig tidigare, från skyddat nr och att jag omgående måste kontakta dom för att gå vidare i ärendet.

Min cellförändring är av större sort, och vi måste omgående prata igenom proceduren för att åtgärda detta.

13.28, en fredag eftermiddag talar hon in detta på min telefonsvarare.

När jag ringer numret hon lämnat i meddelandet så kommer jag till deras telesvar, deras telefontider var mellan 8.00-11.00.

Jag skulle få återkomma Måndag 8.00.

Den helgen var min ledig helg, en helg jag verkligen sett framimot.

Vi hade roliga saker planerad, det var den helgen vi skulle fira min 30-årsdag.

Det enda som höll mig upp den helgen, var att hela min familj var samlad. Fina vänner, några saknades men fanns med i tankarna.

I slutet av Oktober, får jag tid för min konisering.

Dom kommer ge mig lokalbedövning, ev en lättare sövning sedan skära bort ca 1 cm av min livmodertapp.

Ett ingrepp för att försöka hindra ev. framtida cancer, som ibland lyckas ibland inte.

Det här är inget som på något sätt hindrar framtida graviditeter, det finns en minimal risk att man föder för tidigt.

Men den är minimal.

Jag behöver nog inte tillägga att jag är nervös, livrädd, ledsen, känner mig allmänt liten.

Det här är inget ovanligt, det händer många.

Det är inte mer synd om mig än någon annan, men det är inget fel i att visa rädsla. 

❤️

Det här är absolut inget försök att få medlidande utan mer en känsla över att få prata ut. Kanske är det någon som läser som varit i samma sits, någon som behöver någon att prata med.

Vill man inte skriva här så får man mer än gärna maila till [email protected] .