När maskerna faller av
Jag kan endast för tillfället känna stor besvikelse på hur människor beter sig mot andra, inte bara mot mig utan i allmänhet.
Jag har den senaste veckorna varit med om/sett en hel del minst sagt märkliga beteenden.
"The more, the merrier" heter det ju. Jag håller faktiskt med även om det kan vara skönt att umgås bara själv med en vän med.
Att umgås ett par stycken medans EN inte får vara med, det har aldrig funnits i min värld.
Jag är inte uppfostrad på det sättet.
Har du haft kalas så har man inte fått bjuda 13 av 14 klasskamrater utan då bjuder man alla.
Ingen ska lämnas kvar själv.
Att säga -"vilka är det som kommer, blir det bara vi?" -"jag vill hellre umgås med er, nu som är mina vänner, hon behöver inte komma."
Det är meningar som inte accepteras av mig, ingen riktig vän till mig skulle skilja på person och person.
Jag skulle inte acceptera det, aldrig!
Att igår haft den diskussionen och jag inte får dom att förstå, det gör det bara svårare..
Men när man gång på gång får höra, -"du kan ju höra av dig!"
Ja men det var ju det jag gjorde? Efter två månaders tystnad från din sida, då kan man ju anta att intresset inte är så stort.
Man blir som lite "avtänd" på tanken av att hitta på nåt.
Men det är nog bara att inse, intresset finns bara från min sida.
Trist, men that's life!
